Hundraåringen som aldrig försvann
Jonasson, en av mina gamla arbetskompisar satte sig häromåret och skrev en bok. Jag hörde ryktet, blev nyfiken förstås och knappt hade boken lämnat tryckeriet så låg den på mitt skrivbord. Och nattduksbord. Och köksbord. Och toaletten.
Kort sagt: ’Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann’ är en sådan där bok som man inte kan släppa och som gör att man tackar Gutenberg för att han uppfann boktryckarkonsten någon gång på 1400-talet.
Eller om det nu var kineserna långt, långt tidigare.
Det finns oändligt mycket man kan tacka tryckkonsten för. Ja, ska man vara ärlig finns det en massa som aldrig borde tryckts också. Bandytabellerna 2011, till exempel. Nej, jag pratar inte om Sandvikens AIK:s guld, jag pratar om Ljusdals BK:s harvande i trista divisioner.
Men det är en annan historia.
Det här ska handla om en hundraårings historia och nu menar jag inte Jonassons Hundraåring. Eller, på sätt och vis, finns den med i bilden också. För det geniala med boken är att hans Hundraåring till gubbe speglar vad mycket som händer i en värld under hundra år.
Hundra år är så länge sedan att världens främsta ingenjörer skapade de där bilarna och flygplanen som vi skrattar åt i svartvita dokumentärer idag. Ja, det är så länge sedan att inte ens Hasse Berggren spelade fotboll i Gefle IF då.
När Sandvikens Tryckeri grundades för lite drygt hundra år sedan var det fortfarande flera år till F ö r s t a världskriget skulle starta och tjugo miljoner människor dö. Den siste stridande personen från världskriget, en australisk flottist som hette Claude Choles, klev för övrigt så sent som i år, 110 år gammal, så att säga ut genom fönstret och försvann.
Fast ändå inte.
Det är det som är fascinerande med tryckta saker. Att jag skrev hans namn nyss gör att han på något sätt kommer att finnas kvar trots att han är borta. Varje dag lämnar en bevarad bit av historien tryckerier världen över.
Håkan Andersson, Jens Johansson och Glenn Armstrand.
Japp, så har man gjort dem odödliga också.
Hasse Nyberg, Susanne Fridolfsson, Jessica Kaar, Ingela Åsbrink, Kjell Sköld, Harriet Dahlström, Stefan Sjöström…
Se där, ett gäng till numera odödliga.
Om fabrikör Eric Sandberg tänkte i de banorna när han startade sitt accidenstryckeri i Sandviken 1908 har jag naturligtvis ingen aning om. Han kanske ville fylla ett behov? Han kanske stred för ordets makt? Eller ville han bara tjäna pengar för att köpa en ny velociped eller vad man köpte då?
Jo, velocipeden, eller cykeln som vi säger idag, var ganska ny som uppfinning då.
Första världskriget kom och gick. Andra likaså. Bilar började tillverkas och arbetarrörelsen växte.
Och i Sandvikens Tryckeri trycktes det på.
En Carl Gustaf föddes, växte upp och blev kung. Medlemmarna i Abba föddes, bildade grupp och splittrades. Datorer var stora och klumpiga men blev små och snabba. Ingen visste vad huliganer var.
Och i Sandvikens Tryckeri trycktes det på.
Tennis, slalom och senare skidskytte blev TV-sporter i TV-apparaterna som plötsligt blev platta och hängdes på väggen. Tomas Ledin och Malena Ernman blev sjungande Sandvikenambassadörer medan ”Knatten” Olsson och ”Pumpen” Andersson blev gudar. I alla fall nästan. Och Göransson blev en skola och en arena.
Och i Sandvikens Tryckeri trycktes det på.
Med bly och tvåfärg och fyrfärg och offset och allt vad det kallas. Hela tiden. Vecka ut och vecka in.
Effekten av den där fabrikör Sandbergs idé om ett tryckeri i lilla Sandviken, som då var en ort där ingen ens spelade bandy, blev hur som helst en hundraåring som inte klivit ut genom fönstret och försvunnit.
Däremot förändrats.
Gör man inte det som företag har man snart framtiden bakom sig. Samtidigt måste historien bevaras. De gamla blytyperna finns därför kvar, dammas faktiskt av någon gång ibland och används vid speciella tillfällen - men verksamheten är annars digital numera.
Det digitala är nämligen framtiden, skriver vi nu, och om ytterligare hundra år när vi skriver 2111 kommer säkert någon att läsa för sina barn och skratta och säga att, herregud, de trodde att digitalt var framtiden då.
- Digi…vad?
- Digitalt. Det hette så 2011. Men det var för länge sedan. De visste inte så mycket på den tiden. Man trodde invandring var farligt och körde bilar på bensin! Haha! Det fanns till och med TV-program som hette Bonde söker fru. Och, kan du tänka, på den tiden hade Saik bara vunnit sju SM-guld för herrar och två för damer.
- Det är inte sant!
- Jo, det står i den här nya skriften ’Sandvikens Tryckeri 200 år’…
OLA LILJEDAHL